Inlägg
Min pappa dog när jag var liten, jag var bara 6 år gammal. Mina föräldrar skilde sig när jag var 3 år och det hörde väl till ovanligheterna "på den tiden" (tidigt 70-tal). Som man kanske kan förstå så har jag väldigt lite minnen av min pappa och det jag minns är ju dessutom från ett väldigt litet barns perspektiv, inte heller helt korrekt och kanske lite förvrängt (med tanke på den vaga förståelsen för tillvaron som ett litet barn har, som lever i sin egen värld, med lek och fantasi). Redan det faktum att de hade skiljt sig gjorde att vi kom bort från hans sida av släkten. Jag har i många år haft lite svårt att förstå att hans syskon övergav oss så totalt (i mina ögon - och om jag har förstått rätt så var jag inte helt ute och cyklade, trots min låga ålder...). Jag har själv väldigt svårt att föreställa mig att jag skulle bryta kontakten helt med mina syskonbarn om de som små hade förlorat en förälder. Det är ju väldigt tufft ändå för en familj med barn i olika åldrar att hantera att pappa har dött. Ska man då, som barn, behöva "straffas" med att förlora halva släkten, och de minnen av pappa som de bär med sig, bara för att mina föräldrar hade mage att skilja sig ett par år innan han dog?
Jag minns flera situationer från när jag var liten och längtade efter pappa, då jag började prata om honom och möttes av, jag vet inte vad det var egentligen, men något slags ovilja att prata, berätta och dela med sig av honom till mig. Till skillnad från mina syskon, som är mycket äldre än jag, så har jag alltså från 3 års ålder inte haft min pappa omkring mig under varken barnaåren eller tonåren. Jag minns inga semestrar, jular, födelsedagar, vardagar eller någonting i den stilen. Jag har bara ett fåtal minnen av ett par stunder, mer som ögonblicksbilder. Mina syskon har, på gott och gott, levt med två gifta och sammanboende föräldrar, lekt, semestrat, campat, varit på landet, fiskat, tittat på tv, kommit hem från skoldagen, kalasat och säkert blivit uppläxade av en pappa. Det är en rätt stor grej, i alla fall för mig. Jag kan inte ens föreställa mig i min fantasi hur det var. Hurdan han var. Mina minnen är från ett par av de tillfällen, efter skilsmässan, som han var och hälsade på och någon gång när jag var hos honom. Jag avgudade honom - men jag kände honom inte.
Så med denna bakgrund så har jag alltid inom mig haft en sökande känsla. En önskan om att veta hur det var, ett försök att gissa, att hantera en inomboende längtan som jag inte ens har kunnat namnge. Och till viss del gått omkring med någon slags klander mot dem som inte har delat med sig av honom, minnena av att ha känt den här mannen, till mig. Mina gener. Mina aldrig upplevda stunder. Min barndoms bortglömda minnen, i ett hem som ändå var präglat av alla de år som han funnits i familjen, där han lämnat tydliga spår, som den oförglömliga person som jag har förstått att han var.
Nu, som vuxen, frånseparerad från min dotters far, sambo med en underbar man (som har samma grop i hakan som pappa...) så har jag hamnat i samma område, i kvarter väldigt nära, där min mamma växte upp med sin familj. Hon flyttade hit som liten skrutta, 12-åring, tillsammans med hela syskonskaran. Så varje gång jag är ute och går i de kvarter jag bor i nu, som har gamla anor, så känner jag hela tiden vingslagen från "då". Undrar, eller egentligen "vet", tar för givet, att de knatade runt här, på min gata. Huset jag bor i är från 1912 och när min mamma bodde här i närheten, de borde ha flyttat hit kring de sista krigsåren 1943 eller 1944, så var de här kvarteren garanterat på plats. Det gick någon slags tågförbindelse härifrån in mot stan. Tunnelbanan var ju inte igång på den tiden, så det var väl någon slags spårvagn. Jag har lyckats komma över några informationsblad från Hembygdsföreningen som skriver om hur det var här i krokarna. De säljs bland annat på vårt lilla bibliotek. Fantasin skenar...
I dagarna har jag nu i alla fall plöjt igenom lite gamla foton. Mycket är från låååångt innan jag fanns, och till och med innan mina syskon fanns. Fotona sitter i såna här riktigt gamla album och har en viss förmåga att trilla ut när man bläddrar. Limmet har lossnat från fotona. De här albumen är ganska dåligt dokumenterade så det är rätt mycket kort som jag inte riktigt har koll på vem de föreställer, eller var de är tagna, eller ens när. Men det är ändå lite kul. Några album tror jag syster har, troligen sitter även storebror på något också, eller har någon egen samling av bilder. Jag vet att han fotade rätt mycket när han var yngre. (Det gör han iofs nu också, men inte på gamla tanter och farbröder i början på 1900-talet kanske :-) )
Funderar på om man kan göra något roligt med bilderna. Jag klurar och hoppas på att kanske kunna låna hem något album från allrakäraste syster eller så. Tänkte scanna in dem i vår dator och se vad vi kan pussla ihop. Mina sambo är en klippa (!) på det här med bildhantering och om inte annat så går det ju att ta hjälp från någon firma som pysslar med bildrestaurering. Jag har en bild på min mamma och min moster från när de var jättesmå, 4-5 år knappt, där bilden är rätt mörk och mamma har ritat mustasch på sig själv!!! Suck... (ska jag säga, själv har jag skrivit bokstäver huller om buller på baksidan av alla bilder jag kom över när jag var liten).
Jag vet inte om det här blev någon som helst sammanhängande som blogginlägg räknat, men det speglar väl i så fall hur min hjärna går runt kring de här sakerna ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar