Livets bok

Man kanske skulle skriva en bok istället... Jag har så mycket ord som vill ut, om så mycket saker. Har till och med försökt dela upp det på olika bloggar för att det inte ska bli så rörigt. Men jag vetetusan om jag lyckas hålla isär det ändå. Men OM jag skulle skriva en bok så skulle den ju aldrig bli klar. Större chans att man får ur sig saker och får struktur på det om man gör på det här sättet. Dagboksformen har jag sällan lyckats hålla vid liv. Kan inte skriva för hand i samma takt som jag tänker! Skulle önska att det fanns något man kunde montera in i huvudet som "lyssnar" och kan skriva ner det jag tänker för det går så jäkla fort i huvudet!! Och tankarna studsar mellan så många olika saker och det finns inte en chans i världen att få ner allt på pränt på egen hand. Så det som sätts på pränt blir helt enkelt värdefullt. Och via blogg så kan man i alla fall piffa till det lite med en och annan bild och man kan till och med låta en och annan förtrogen att få en inblick i vad som snurrar. Lite risk bara att man får sålla lite, till skillnad mot i en dagbok, eftersom kanske inte allt tål att skådas för omvärlden. Inte för att man egentligen har så mycket hemligheter, eller det kanske man har, men det är i alla fall inte därför. Utan mer för att jag måste lära känna verktyget och jag har inte direkt högsta förtroendet för internet och vad människor gör med information. Jag vill som sagt också kunna låta vissa jag känner att läsa och jag tror att jag på någon nivå vill "skydda" dem från saker som kretsar i huvudet ibland. Åtminstone tills jag har klurat ut hur jag vill att det här ska funka. Jag är nog lite rädd att öppna mig fullkomligt. Ni vet säkert själva, man vill inte att alla ska veta allt. Man vill att vissa ska veta vissa saker osv. Jag vill nog "skydda" ibland för att jag inte vet vad den eller de jag känner själva tänker om det jag skriver. Det blir ju liksom ganska enkelriktad kommunikation. Det blir ju inte en dialog. Och med de närmsta, vill jag nog hellre ha en dialog. Så risken är väl att det varken blir dialog, monolog eller nånting alls. Bara tystnad...

Jag har mina drömmar...

Det här är lite nytt och väldigt överväldigande. Det här med drömmar alltså. Inte den sorten som man drömmer om natten när man sover, utan den sorten som handlar om vad man önskar och vill av sin tillvaro, nu och i framtiden. Jag har alltid varit en tjej som är mer "här och nu". Jag vet inte varför, det har alltid varit så. Även när jag var yngre så hade jag inga gigantiska planer för mig själv. Jo i tonåren lite kanske, men inte sen. Jag ville bara jobba (vilket jag tyckte var himla roligt!) och vara med mina vänner och pojkvännen vartefter en sån dök upp i tillvaron. Inte ens när pojkvän och sambo kom in i bilden så kom de där framtidsplansdrömmarna. Ni vet, de där som alla andra har, med hus och jobba utomlands och bli rik eller starta firma. En del väljer nog att se det som att man inte har något driv, inte har något "go" när man är sån. För att inte tala om vad arbetsgivare brukar tycka om man inte har stora ord att ta till på frågan "Var ser du dig själv om 5 år?" och "Vad tror du att du gör om 10 år?". Jag gillar inte den typen av frågor. Inte fasen vet väl jag vad jag gör om 10 år? Sitter och käkar en snabb jobblunch på en sunkig lunchrestaurang i närheten av jobbet kanske?? Puckon...

Ja, ja, hur som helst - nog om det. Åter till drömmarna jag faktiskt har. Nu.
Jag har varit hemma mycket de senaste åren. Lyckats ha en hel del tråkigt. Ni som har barn (eller någonsin har varit ett) har ju säkert hört att "Det är bara nyttigt att ha lite tråkigt ibland, då blir ungarna kreativa. När jag var liten hade jag minsann inte massa leksaker och dataspel. Jag byggde egna båtar av kottar och pinnar som fick segla runt i vattenpölarna och jag var lyckligare än dagens ungar." Känns det igen?? Men vet ni vad?! Det STÄMMER faktiskt!! Jag har haft astråkigt!! Och det tog iofs rätt länge för mig innan den där kreativiteten kom igång, men då jäklar vad det började hända grejer! Och alla drömmar och önskningar och fantasier har fått fullkomligt frispel och spelar roulette under dygnets alla timmar! Härligt!

Tidigare när någon har frågat om det här med drömmar, vad jag vill, och jag inte har haft något svar, så har jag ändå haft väldigt konkreta tankegångar till varför. Hur jag tänker och resonerar och funkar. Det är ju nämligen som så, att om man drömmer och har storslagna fantasier om högsta vinsten och lyxvillan på Barbados och hela tiden går och tänker på det här - så blir man ju ständigt besviken! Jag har inom mig snarare haft en överenskommelse med mig själv, att jag kan drömma om små saker, som går att uppnå, inom rimlig tid och inom rimliga ekonomiska ramar. På så sätt så blir jag inte besviken om och om igen. Jag slipper gå runt och känna smärta, som jag VET att många gör, för att det där målet aldrig verkar infinna sig. Jag pallar inte ens att köpa lotter och ständigt bli besviken. Om jag köper en lott då tror jag STENHÅRT att jag ska vinna! Annars hade jag ju aldrig köpt den. Så mina drömmar kanske har gått till att jag ska göra något kul i helgen, eller att jag ska få lite mer i lön framöver. Mer som förhoppningar egentligen. Rätt trist låter det, men det har funkat för mig. Jag har inte behövt att gå omkring och vara missnöjd med tillvaron. Tvärtom. Jag har varit toknöjd över det liv jag har och har skapat mig.

Men nya tider stundar och förändringarnas tid är inne. Jag hyser små och stora drömmar och försöker hantera att de inte alltid inträffar. Drömmarna kommer liksom oombedda just nu. Plånboken har också fått lida lite för att jag inte riktigt kan hålla drömmarna stångna med att inte införliva dem direkt :-) Ett och annat spontanköp och användande av pengar som borde gått till annat har det ju blivit. Men jag lär mig... och så måste jag försöka börja sålla lite bland drömmerierna.

Vad drömmarna handlar om? Återkommer garanterat mer om det längre fram...

I have a crush....

Jag är förälskad. Nykär.
I vitt.
Handlar det om pojkar? Flickor? Bröllop?
Nä, inte ett jäkla någe....
Inredning, hem och miljö (i ordets gamla bemärkelse, inte den nya hysteriska rädda isbjörnarna-betydelsen)!
Det ska vara shabby chic, fransk lantlig inredning.
Danskt, shabby black, slitet och nött, kärleksfullt använt och bortglömt.
Minner om gamla tider.
Får mig att känna mig nära tidigare generationer. Får mig att slappna av mitt i det slitna, vita, lena känslan av lugn och harmoni...
Kanske lite närmre naturen, bort från storstadens hets, nutidens krav och känslan av press och ständig och omedelbar attention.

Jag vill luta mig tillbaka, blicka ut över mindre väsniga nejder, höra vingarnas sus, en gammal lagårdsdörr slå igen, vattnet som kluckar mot bryggans undersida. Känna doften av vatten, ni vet, så där som när man bara helt plötsligt, här och nu, under en promenad, eller när man sitter på en klippa, känner doften. Doften man nyss inte märkte av men helt plötsligt slår emot en, stark, ljuv och beständig.

Den här inredningsstilen får mig att känna allt det här. Får mig att känna mig levande, mindre smärtfylld, rofylld och jag kan andas. Andas långa djupa böljande andetag...

Jag vill ha så mycket av det här. Jag vill omge mig med det. Vältra mig i det, låta det glida under mina händer. Jag vill dela upplevelsen, med mina nära, med det stilla liv som jag kan känna i det gamla träets lugnande puls. Jag vill skapa. Åh herregud, vad jag vill skapa. Jag känner mig otillräcklig, otålig. Jag vill kunna allt, på en gång. Men ju mer jag spårar vad som finns desto mer inser jag att jag har att lära.

Jag har inte tillräckligt med plats, utrymme, "snabba cash" för att tillgodogöra mig allt i den takt jag vill. Som sagt, jag kan nog behöva det där jag trängtar efter... Lugnet...
Jag kämpar. Och en dag, anyday now...


Jag har äntligen funnit orden...
Mycket kärlek till Er, mina nära älskade familjemedlemmar, mina gamla svunna vänner, mina undebara ljuvliga förlängesedan borta (men ej glömda) kolleger, friends in battle.
Jag delar mina funderingar och kanske mina bilder.
Bilder av drömmen om min tillvaro, om mina önskningar och om hoppet.
Det aldrig sinande hoppet.