torsdag 29 april 2010

Mäkta nöjd med mitt senaste lilla projekt

Lyckades häromdagen slinka in på Panduro i Skärholmen. De har en liten butik där, eller ja, halvstor är den väl egentligen, men jag upplever den som liten. (Märkligt det där, är det för att jag är så stor??)
Alltid när jag är inne på Panduro så knatar jag runt och tittar på typ allt, jag var säkert inne där i uppemot en timme. Jag tror personalen alltid börjar undra... Det är ingen annan som är inne där lika länge som jag! Men lite är det iofs deras fel.... De flyttar ju om på prylarna hela tiden! Ena veckan, säg att man ska köpa en färdig rulle med spets, då hänger den vita vid bröllopspysslet. Veckan därpå vid ingången, nästa gång man kommer hänger de på någon kortsida på väg bort mot målningssakerna, gången därpå hänger de mittemot bröllopsprylarna men tillsammans med allehanda band och gången därpå är alla grejerna utspridda igen. Man blir ju helt matt! Så även om man går in dit för att handla exakt samma saker varje gång så får man alltid leta igenom hela butiken! Inte undra på att det tar tid! Och medelstorleken på produkterna de säljer är typ lika stort som ett långfinger - medelstorleken!

Ja, jag kom i alla fall hem med lite vita små papplådor (5-pack för 69,50 kr - perfekt!) nya spetsband, en stryka-på-bild och några nya mönstrade pappersark som var jättefina! Så, efter det har det pysslats igen. Det här är liksom min variant på det som tant Eivor alltid gjorde på kvällarna när jag var liten, då satt hon och virkade barnkläder, stickade tröjor, broderade dukar och stoppade strumpor (Japp, det är sant! Hon är en superkvinna!!) Själv klipp och klistrar jag. Ungefär så. :-D

Men dessa senaste alster blev så fina så, jag är toknöjd!
(dubbelklicka på bilderna för att se förstoring & detaljer)


*****

*****

*****


*****
Slutfinishen las igår kväll framför TV:n när vi plöjde igenom delar av veckans serier som var inspelade. Bästa Dr Drew, Desperata Housewifes, The Mentalist, Ballar av stål (Älskade en jobbig jävel när han vackert dukat upp sin middag och intog denna med en flaska fin vin, mitt på gatan på stan vid värsta rusningstiden!!!), Greys Anatomi och Ugly Betty. En bunt avklarade!! Vi har legat efter lite denna vecka då liten gärna har somnat till i soffan vid 8-tiden... Men hon har vaknat till någon timme senare och då är det liksom bara att köra igång :-)

*****

Kände att jag ville lägga upp en bild till på mitt fina sångblad "Violer till mor" och mina små violer jag köpte...



*****


Denna dag kommer mest bestå av praktiska måsten så det är väl dags att ta itu med dem nu...
Eller kanske lite senare, man måste ta rast också! Inte glömma. Viktigt.

Lev väl!

fredag 23 april 2010

Ma mère est toujours dans mon cœur...


Mamma Ingrid

Idag är det den 23 april.
Det är min mammas födelsedag...

Eller, ja, jo, visst är det så, men hon lever ju inte längre, men om hon hade gjort det så skulle hon idag ha fått fira sin 79:e födelsedag. Men bara för att hon inte längre finns här, i den värld vi kallar vår, betyder inte att vi inte tänker på henne.

Håll din vakande hand över oss, lilla mamma....

Dagen till ära har jag varit på fina blomsteraffären och handlat lite blommor! Jag köpte 2 st jättesöta violer i kruka, med massa, fina, ljuvliga, blommande violer. Jag fick även med mig hem en liten kruka med blommande lavendel! Mmmmmm.....


Violerna är förstås minne av kära mor, och självklart även för att hedra minnet av flera andra i familjen... Viol, Viola, ja ni vet.

torsdag 22 april 2010

Skylta med sin kärlek....

eller var det kärleken till skyltar?? Jag minns inte riktigt... ;-)

Eller, jo, det göööör jag ju!

Jag har en annan passion som långsamt börjar sprida sig genom lägenheten. Jag älskar gamla plåtskyltar! Eller egentligen är de ju nyproducerade, men de har en gammal stil och passar så bra in med allt det andra.

Första skylten jag köpte var på en sån häringa utförsäljningsdag hos Madame Petite i hennes butik. Jag fullkomligt föll pladask för den! Just nu står den lutad mot kakelväggen i badrummet, ovanpå vårt extremt fula element (hyreshus...). Men faktum är att man tänker inte riktigt lika mycket på det gamla åbäket nu när skylten står där. Den är så söt, stor som ett A4 ungefär.


Efter det har jag verkligen fått hålla fingrarna i styr, har snubblat över flera stycken som jag gärna skulle ha i min ägo. Men risken är väl att hela lägenheten kommer se ut som en plåtfabrik om jag skulle få hållas, så jag försööööker faktiskt ta det lite lugnt. Man kanske vill ha annat på väggarna också...?
(Men skyltarna är ju så fina!)

Men här är ytterligare exemplar som får pryda mitt hem!
Den här hänger lite skymd bakom en stor hög växt och kan mer anas... (Färgen passar soffan som hand i handske)


Denna är bara sååå vacker! Jag kan bara låta bilden tala för sig själv...


Den senaste är en liten, liten raring som jag hittade på Gamla Brogatan, inne på butiken Berry. Den är lite mindre men ack så söt. Ett fynd för 69 kronor!! Den hänger normalt på badrumsdörren, men den är inte så vacker att fota från just nu, så den blev kortvarigt flyttad i fotokonstens namn ;-)



Och huruvida man ska skylta med sin kärlek??
Absolut! Självklart! Kramas och pussas mera! Ge varandra beröm, smicker och komplimanger - även inför andra. Då får både du och dina käraste känna sig än mer utvald och älskad. Don't hold back!

Anna Fleberg

Igår när jag visade mina små alster som jag skapat så nämnde jag Anna Fleberg.
För er som inte är bekant med henne så kan jag berätta att hon är en helt ljuvlig kvinna, bosatt i Stockholm, som på senare år har nått fram till sin kreativitet och numera delar med sig av den till oss vanliga dödliga... Anna Fleberg gör oerhört vackra arbeten i fil-de-fer bland annat, blandat med vackra spetsar, pärlor och glas. Recycling när den är som bäst ;-) Det känns som om man kliver in i en helt annan värld när man tittar på hennes alster, fyllda av kärlek.

I gårdagens inlägg, när jag nämnde hennes namn, så länkade jag till en butik som de facto säljer hennes produkter, min allra käraste Madame Petite. Men om du vill veta mer om Anna och se lite mer bilder i hennes galleri så kan du gå direkt till hennes egen officiella sajt. Den ger mycket inspiration!

Stanna upp - och njut!

Fil de fer - by me

Liten samling av mina trådarbeten - rookie som man är...
Ville visa min brorsdotter (vuxen 30-nånting-brorsdotter) vad jag hade gjort eftersom hon hade visat mig
"If You Show Me Yours, I'll Show You Mine" ;-)

Jag har använt vanlig najtråd, det finns att köpa på Clas Ohlsson för ca 40 kr och då får man massa metrar.
(Glöm inte att alla bilderna går att klicka på så man ser förstoringar. Och ja, jag vet, jag är ingen proffsfotograf men jag skyller stenhårt på kameran... och min oförmåga att samsas med Corel Paint Shop Pro.)


Bild 1 - ett tvinnat hjärta med pärlor fasttvinnade på tunnare smyckestråd. Pärlorna ska spreta lite för att få lite mer dimension.


Bild 2 - ännu ett tvinnat hjärta, något mindre. Här har jag använt organza-band som fått följa den tvinnade trådens vridningar, med en liten pärla som hänger ned i mitten.


Bild 3 - min brorsdotter undrade vad det var för hjärt-gem jag pratade om. OBS! Jag tar inget som helst ansvar för den högraste av dem!! Den har min sambo gjort, aningens påtvingat under en tv/pysselkväll... Han skulle nog mest testa hur det var att jobba med tråden. Han har ju gjort en jättefin lampa i sån här trådslöjd för massa år sen. Men då använde de mycket tjockare järntråd och lite annan teknik, eftersom det var en ganska stor hängande taklampa (dekorationslampa med värmeljus i glaskupa). Men faktum är att alla "gemen" ovan funkar kanon!


Bild 4 - så här bland annat använder jag hjärt-gemen, till att stänga mina tepåsar med :-) Faktiskt väldigt prydsamt på ett litet udda sätt. Men definitivt personligt!! Påsarna står normalt framme på bänken i köket.


Bild 5 - Min stora stolthet!! Ett stort kors, tvinnat, med satinband och organza-band som vrider sig runt alla stängerna. Hyfsat klurigt att få till mittenfästet, men skam den som ger sig! Dekorerad med en gnistrande swarovskikristall...


Bild 6 - Liten close-up på mitt stora kors. Mäkta nöjd med denna! Kan nästan konkurrera med Anna Fleberg, va? :-D

(Fil de fer - trådslöjd - luffarslöjd)

Ja, det var allt för idag, men jag har mer att visa så det kan bli en liten uppdatering imorgon (torsdag).

Sussa gott go'vänner!

söndag 4 april 2010

Mina hemtrakter gör mig sentimental...

De senaste dagarna har jag varit helt galet sentimental. Ni vet, långt-bak-i-tiden-sentimental. Tänkt på mamma och pappa, min barndom, deras barndom, uppväxt - önskan att få veta mera är väldigt ofta helt galet stark. Jag har alltid haft väldigt lätt att knyta an till "förr", både när det gäller gamla berättelser, eller dokumentärer på TV om förr i tiden, släktingars och vänners gåvor i form av att berätta från tiden innan jag fanns och när jag var liten.

Min pappa dog när jag var liten, jag var bara 6 år gammal. Mina föräldrar skilde sig när jag var 3 år och det hörde väl till ovanligheterna "på den tiden" (tidigt 70-tal). Som man kanske kan förstå så har jag väldigt lite minnen av min pappa och det jag minns är ju dessutom från ett väldigt litet barns perspektiv, inte heller helt korrekt och kanske lite förvrängt (med tanke på den vaga förståelsen för tillvaron som ett litet barn har, som lever i sin egen värld, med lek och fantasi). Redan det faktum att de hade skiljt sig gjorde att vi kom bort från hans sida av släkten. Jag har i många år haft lite svårt att förstå att hans syskon övergav oss så totalt (i mina ögon - och om jag har förstått rätt så var jag inte helt ute och cyklade, trots min låga ålder...). Jag har själv väldigt svårt att föreställa mig att jag skulle bryta kontakten helt med mina syskonbarn om de som små hade förlorat en förälder. Det är ju väldigt tufft ändå för en familj med barn i olika åldrar att hantera att pappa har dött. Ska man då, som barn, behöva "straffas" med att förlora halva släkten, och de minnen av pappa som de bär med sig, bara för att mina föräldrar hade mage att skilja sig ett par år innan han dog?

Jag minns flera situationer från när jag var liten och längtade efter pappa, då jag började prata om honom och möttes av, jag vet inte vad det var egentligen, men något slags ovilja att prata, berätta och dela med sig av honom till mig. Till skillnad från mina syskon, som är mycket äldre än jag, så har jag alltså från 3 års ålder inte haft min pappa omkring mig under varken barnaåren eller tonåren. Jag minns inga semestrar, jular, födelsedagar, vardagar eller någonting i den stilen. Jag har bara ett fåtal minnen av ett par stunder, mer som ögonblicksbilder. Mina syskon har, på gott och gott, levt med två gifta och sammanboende föräldrar, lekt, semestrat, campat, varit på landet, fiskat, tittat på tv, kommit hem från skoldagen, kalasat och säkert blivit uppläxade av en pappa. Det är en rätt stor grej, i alla fall för mig. Jag kan inte ens föreställa mig i min fantasi hur det var. Hurdan han var. Mina minnen är från ett par av de tillfällen, efter skilsmässan, som han var och hälsade på och någon gång när jag var hos honom. Jag avgudade honom - men jag kände honom inte.

Så med denna bakgrund så har jag alltid inom mig haft en sökande känsla. En önskan om att veta hur det var, ett försök att gissa, att hantera en inomboende längtan som jag inte ens har kunnat namnge. Och till viss del gått omkring med någon slags klander mot dem som inte har delat med sig av honom, minnena av att ha känt den här mannen, till mig. Mina gener. Mina aldrig upplevda stunder. Min barndoms bortglömda minnen, i ett hem som ändå var präglat av alla de år som han funnits i familjen, där han lämnat tydliga spår, som den oförglömliga person som jag har förstått att han var.

Nu, som vuxen, frånseparerad från min dotters far, sambo med en underbar man (som har samma grop i hakan som pappa...) så har jag hamnat i samma område, i kvarter väldigt nära, där min mamma växte upp med sin familj. Hon flyttade hit som liten skrutta, 12-åring, tillsammans med hela syskonskaran. Så varje gång jag är ute och går i de kvarter jag bor i nu, som har gamla anor, så känner jag hela tiden vingslagen från "då". Undrar, eller egentligen "vet", tar för givet, att de knatade runt här, på min gata. Huset jag bor i är från 1912 och när min mamma bodde här i närheten, de borde ha flyttat hit kring de sista krigsåren 1943 eller 1944, så var de här kvarteren garanterat på plats. Det gick någon slags tågförbindelse härifrån in mot stan. Tunnelbanan var ju inte igång på den tiden, så det var väl någon slags spårvagn. Jag har lyckats komma över några informationsblad från Hembygdsföreningen som skriver om hur det var här i krokarna. De säljs bland annat på vårt lilla bibliotek. Fantasin skenar...

I dagarna har jag nu i alla fall plöjt igenom lite gamla foton. Mycket är från låååångt innan jag fanns, och till och med innan mina syskon fanns. Fotona sitter i såna här riktigt gamla album och har en viss förmåga att trilla ut när man bläddrar. Limmet har lossnat från fotona. De här albumen är ganska dåligt dokumenterade så det är rätt mycket kort som jag inte riktigt har koll på vem de föreställer, eller var de är tagna, eller ens när. Men det är ändå lite kul. Några album tror jag syster har, troligen sitter även storebror på något också, eller har någon egen samling av bilder. Jag vet att han fotade rätt mycket när han var yngre. (Det gör han iofs nu också, men inte på gamla tanter och farbröder i början på 1900-talet kanske :-)  )



Funderar på om man kan göra något roligt med bilderna. Jag klurar och hoppas på att kanske kunna låna hem något album från allrakäraste syster eller så. Tänkte scanna in dem i vår dator och se vad vi kan pussla ihop. Mina sambo är en klippa (!) på det här med bildhantering och om inte annat så går det ju att ta hjälp från någon firma som pysslar med bildrestaurering. Jag har en bild på min mamma och min moster från när de var jättesmå, 4-5 år knappt, där bilden är rätt mörk och mamma har ritat mustasch på sig själv!!! Suck... (ska jag säga, själv har jag skrivit bokstäver huller om buller på baksidan av alla bilder jag kom över när jag var liten).

Jag vet inte om det här blev någon som helst sammanhängande som blogginlägg räknat, men det speglar väl i så fall hur min hjärna går runt kring de här sakerna ;-)